Jag besökte två gånger Sandemar vid kusten nära Dalarö. Det som drog mest var förekomsten av rosenfinkar. Vid första besöket hördes flera sådana men de skymtades bara hastigt och fotoutbytet blev klent. Beläget på fastlandet uppvisar Sandemar inte desto mindre skärgårdsnatur och med en del sådana arter.
Bilder som inte hör hemma någon annanstans. Kommentarer till några av dem:
– Sånglärka och trädpiplärka. Ser rätt lika ut på bilderna, men de förra hänger mest stilla i luften (slår sin drill i skyn), medan de senare sjunger i någon trädtopp och då och då, fortsatt sjungande, dalar ned till någon lägre position. Och så låter de olika.
– Skärgårdsfåglar. Först tre som fotades från båten vid utfärd till Svenska högarna, därefter tre från Huvudskär.
– Ett rödstjärtpar bor i samma hus som jag. I ett hål i väggen. På bilderna dröjer de vid en grannes uteplats, eftersom jag (då ovetande) hade bohålet bara en meter över huvudet. På den sista bilden i serien varnar honan intensivt.
– Den vita anden som flera år övervintrat i Kallhällsparksdammen (se Vintern 2018) återfinns nu i Görvälnviken, några kilometer därifrån. Där har den haft sällskap av en annan spektakulär and, en mandarinand. I början på sommaren iakttogs en ruggande hane som senare avlöstes av vad som troddes vara en hona. Att skönheten på bilden är hanen i s k eklipsdräkt var svårt att tro. Men nu i augusti börjar praktdräkten åter framträda. Frågan är dock, om man ska anlägga mänskliga smaksynpunkter, om inte den honlika dräkten är vackrare.
– Tornseglaren har mycket liten näbb. Det är gapet som behöver vara stort.
– Lärkfalken slår två sländor i en smäll.
Änder och vadare vid Säby strandäng. Och en sädesärla.
När det här samlingsinlägget först publiceras ligger nattemperaturen på neråt minus tio, så vår kan man inte kalla det. Men vårfåglarna har börjat komma och tranorna visar sina känslor.
– Forsärlan är en ovanlig besökare i Stockholmstrakten.
– Fiskgjusarna fiskar lekgäddor som går upp i översvämmade delar av 30-meterskärret och andra lokaler. En havsörn uppenbarade sig vid ett sådant tillfälle och ville ha gäddan.
har visat sig vid tre tillfällen på Järvafältet under mars månad. Först var det ett par som valde sin dagkvist högt uppe i ett träd intill 30-meterskärret och vägen som passerar detsamma. Där på vägen samlades under dagen många skådare. Några dagar senare kunde en annan hornuggla ses vid Råstasjön. Den uppehöll sig där en vecka, tills den en morgon tyvärr påträffades död. Tittar man noga på den andra bilden därifrån, där ugglan håller huvudet vänt åt sidan, ser man att den inte desto mindre har blicken fäst på fotografen – med pupillen i ögonvrån. Den tredje satt och sov på en stapel med betongblock vid den framväxande Barkarbystaden. Med tanke på det farliga valet av sovplats kan man befara att inte heller den var frisk. Andra rapporter säger att vintern gått hårt åt hornugglorna liksom andra fåglar.
Jag fotade födosökande gärdsmyg längs Vällstabäcken, utlopp till Översjön (Järvafältet). En av gärdsmygarna på bilderna är sysselsatt med en “husmask”, som annars är strömstareföda. Liksom strömstaren skakar gärdsmygen ut masken (en sländlarv) ur huset. Gärdsmygen är vår näst minsta fågel, efter kungsfåglarna (lite beroende på hur man mäter). Den är ständigt rörlig och uppfattas, om alls, som ett litet knyte som far omkring. Man får placera sig lämpligt, sitta still och ta många bilder när den råkar uppehålla sig i närheten. Vad fågeln då gör uppfattas inte vid fototillfället och det mesta blir bara sudd. Men så blir det ändå några bilder med närkontakt med denna charmiga lilla varelse.
– Kungsfiskaren var tillfälligt tillbaka i ån vid Tyresö slott.
– Bilder från fågelmatningar på Järvafältet, däribland en sjungande stjärtmes.
– Vinterhämplingarna återkommer varje vinter till samma område intill den växande Barkarbystaden.
– En fjällvråk, äldre hane, har en tid uppehållit sig kring Barkarbys gamla flygfält.
– Samma kricka som sedan i somras fotats i kyrkdammen, medan ankan är från dammen i Kallhällsparken, där den uppehållit sig flera år.
– I jakt på kryp skalade spillkråkan av barken från toppen till roten på granen. Med näbben som mejsel bände den loss bit efter bit.
Det kom larm om en bändelkorsnäbb i Vällingby. Väl på plats visade sig att den hade sällskap av en flock mindre korsnäbbar. Lite förvånande var det en ganska liten klunga med granar mellan en bilväg och bostadshusen som lockade, dvs den kottäckta marken mellan dem, inte den närbelägna lite större granskogen. Kanske fanns där granar av ädeltyp som korsnäbbarna gillar.
På utsiktsberget Gåseborg (med fornborg) vid Mälaren står sträckräknare och räknar flyttfåglar. Jag beger mig dit bl a i förhoppning att få närbilder på havsörn. Denna höst har dock örnarna och jag inte varit samtidiga, så här följer några andra, vanliga fåglar. Och råkan som inte är lika vanlig.
Det börjar bli tradition att höstinlägget inleds med blåhaken, hittills alltid fotad vid 30-meterskärret. Kattugglan heter Helge, ett namn den fått av lokalbefolkningen. Helge tillbringar sin mesta tid på samma favoritplats vid Riddersvik, fullt synlig för förbipasserande. Krickan torde vara densamma som hängt med gräsänderna i kyrkdammen under sommaren, se ”Vi är tillbaka”. En annan mycket ovanligare uggla i Stockholmstrakten var slagugglan, som drog många skådare till Långholmen. Dagtid satt den mest och sov i någon av alarna. Sist några av de 70 sångsvanar som rastade en dag i Säbysjön under flytten söderut.
Möten med fåglar 